De senaste dagarna har känts som ett helvete. Allting har varit upp och ner och humöret har varit kört i botten. Orken finns inte till någonting och de onda tankarna gör att allting bara är värdelöst. Jag har varit en värdelös kollega, syster, dotter, flickvän och människa. Jag har varit avvisande och bitter mot alla i min närhet. Jag har haft så mycket ångest och så många tankar att de där hemska insekterna har krupit inunder mitt skinn igen.

Jag vet varken ut eller in just nu. Jag var nästan helt inställd på att jag skulle komma in på socionomprogrammet i Norrtälje, men kom istället in på förskollärarprogrammet i Uppsala. Ingen förlust direkt då jag faktiskt vill arbeta som förskollärare också; det är mer allt annat som oroar mig. Ska jag flytta? Var ska jag i så fall flytta? Mathias vill att jag flyttar in i hans lilla etta här i Hallsta - inte mig emot, men det är för trångt för oss båda och jag har dessutom hund. Ska jag då istället vara så brutal att jag flyttar till Campus Roslagens lägenheter i Norrtälje? Jag vill ju inte flytta ifrån Mathias (ja, jag ska prata med honom och se vad vi kommer fram till). Och apropå hunden, Ambergos. Jag vet inte om jag kan och/eller ska ha henne kvar. Varken tiden eller orken känns som att det finns tillräckligt och det är inte rättvist mot Amber som behöver aktiveras så galet mycket. Hon har så mycket vilja och energi att jag bara kommer se hur det kommer barka åt skogen. Men jag vet inte, det tåls väl att tänka på och i värsta fall får mor och far ta henne igen.

Maten går åt helvete. Den där nyttiga månaden har ju skitit sig totat. Kakor på jobbet, naturgodis hemma, godis, bakade saker och så vidare. Glutenfritt, javisst! Eller inte. Men jag har en nystart imorgon. Ska verkligen kämpa för regelbundna måltider med mat jag känner att jag klarar av att äta ångestfritt och som är bra för kroppen ändå. Och så ska det såklart vara glutenfritt. Jag har pratat med Mathias och jag vet att han är nojig över att jag mixtrar med maten, men han accepterar ändå mina val och det är jag glad över. Det är tillräckligt svårt att kämpa med matdemoner hemma hos honom. Så fort lönen kommer ska jag bunkra upp med frukt, nötter, kvarg, soppor och annat som känns som att det är värt att äta (och som inte triggar igång någonting) samt förnya träningskortet. Jag har bestämt att endast köra styrketräning på friskis och svettis, och köra kondition ute i naturen istället. Att gå/springa på  gymmet tar bort all motivation för min del och det blir inte längre kul att komma dit. Jag har även gjort ett träningsschema och kommer endast gå tre gånger i veckan på gym och köra olika muskelgrupper varje gång - samt variera olika träningsscheman varje vecka. Har ett instagramkonto med massor av inspiration på både träning och mat och ett tumblrkonto som är just likadant. Klarar alla andra det här så ska väl jag få göra det också?

Jobbet är... jobbigt och en befrielse på en och samma gång. Glädjen över att jobba mestadels dagar nu är ofantlig. Kväll är verkligen påfrestande psykiskt, samtidigt som det på något sätt är lättare än att jobba dag. Dock jobbar jag i snitt tio timmar varje arbetspass och det är inte så jävla kul som det må låta och det enda jag kan göra är att trösta mig med pengarna som kommer rulla in nästa månad. Grejen är att det är kul att jobba, men när man har sex pass på en vecka och de flesta är tio timmars, så är det inte så jävla kul tillslut. Orken och energin och glädjen försvinner på en gång och tålamodet existerar inte tillslut. Värdelöst. Glad att jag börjar plugga snart och slutar på boendet.

Jag saknar Mathias så det värker i hjärtat.