Ventilerar, försöker andas. Men jag varken kan eller vill andas längre. Jag orkar inte. Det gör så jävla ont inuti, bakom. Jag vill lägga mig ner och aldrig resa mig igen, jag vill sluta här och nu. Men jag vet att det inte fungerar så, inte i verkligheten. Man måste ta allting med en klackspark, låtsas som att det inte berör och att det inte gör det minsta ont - det är så allting fungerar. Le, bara le. Lev vidare, ignorera trycket i bröstet, molande smärtan i huvudet och i magen, hålla alla miljarder ångestinsekter i schack. Det är så det fungerar i verkliga livet. Men jag orkar inte just nu.

Det är inte första gången jag gråter för hur han beter sig, får ångest över hur han håller på. Ena stunden är allt frid och fröjd, allt är jättebra och skitlovande, för att i andra stunden så slutar han höra av sig på mellan 7-14 dagar och sedan försöker skoja bort det. Ger falskt hopp hela tiden och jag orkar inte det här. Jag tycker verkligen, verkligen om honom egentligen och det är det som är det värsta. Jag vill inte förlora honom, samtidigt orkar jag inte med att aldrig veta var han/jag/vi är. Är allt på skämt? Är det på riktigt? Menar han vad han säger? Är jag ett tidsfördriv och ett lätt ligg? Får aldrig riktigt veta. Någonstans vet jag att det får vara som det är, skriver han så svarar jag. Så enkelt får det vara. Han ska få veta att jag är arg och besviken, vill han fixa det så får han försöka för jag tänker inte göra det en gång till. Skiter i allt.

Så, jag har bestämt mig. Jag har mobilen avstängd i helgen, ska ändå jobba. På måndag får vi se. Sitter och funderar på om jag ska sista-minuten-ändra mina ansökningar till högskolan. Funderar på om jag ska lägga Östersund som andrahandsval istället, men ha kvar Norrtälje som första ändå och ha Uppsala som tredje. Vill härifrån, men samtidigt inte. Kommer jag inte in i Norrtälje är risken stor att det blir Östersund och då tar jag mitt pick och pack och flyttar, blir det Norrtälje så blir det. Enkel ekvation.