Jag mår sämst.

Inget fel i det. Alla mår dåligt ibland, jag är inte mer än någon annan och ingen annan mer än mig. Det är en ny period av dåligt psykiskt välbefinnande, inga konstigheter. Det går över. Det behöver bara få sin lilla tid. Det som gör det hela hemskt är att det går ut över den jag älskar mest. Jag är trött hela tiden, jag vill ingenting, jag är på gränsen att gråta exakt hela tiden, jag vill bara ligga och kramas, vill inte bli berörd på något annat vis och det tär. På både honom och mig. Men han säger ingenting; inte mer än att han inte vill se mig ledsen. Det här skrämmer mig. Tänk om han lämnar mig nu? Jag är livrädd, mår sämre och allt jävla skit blir en ond jävla cirkel.

Jag känner mig så in i helvetes mycket fetare än någonsin tidigare. Vill sluta äta men ändå så vet jag att det inte tjänar någonting till och jag försöker verkligen äta nyttigare. Men när man inte har ett enda öre i vare sig plånboken eller på kontokortet så är det svårt att handla det där nyttiga, utan då blir det allt det man påtvingas. Jag vill bara få känna mig smal, vacker och värd den otroliga pojkvän jag har.