Det är sjukt vad socker gör med en människa egentligen. För mig som är så sinnessjukt sockerberoende så kan man fan jämföra det med någon som är missbrukare av narkotika, helt ärligt. Jag behöver mitt "rus" varje dag, avtändningen är ett jävla helvete och allt däremellan är inte ens att skämta om. Jag har fått mitt "rus" ikväll (godis som bjöds, tänkte att det ju ändå är fredag och jag har tränat hela veckan) och här sitter jag med avtändningen - ångest, huvudvärk, frossa, sug efter mer, uppsvälld mage, skakningar och yrsel - för att nämna något. Det gör mig lite rädd att jag inte längre kan gå in i en matvarubutik utan att känna mig TVINGAD till att köpa hem något godis (som jag ju egentligen inte behöver äta) eftersom jag HATAR kommentarerna "äter du aldrig?", "ska du inte äta något?", "du äter ju aldrig!" och yadayada. Varför köper jag just godis då? För att då misstänker de inte mitt problem till mat lika mycket - tror jag. Det sjuka är ju att kroppen egentligen skriker efter all den här näringsrika maten, men det blir fel någonstans i mitt hjärnsystem.
     
Jag såg på en dokumentär om detta som faktiskt öppnade upp ögonen och fick mig att verkligen inse vikten av vad socker gör med oss människor, och med socker menar jag just godis, kakor, halv/helfabrikat och så vidare. Så vad jag funderar mycket på nu är om jag ska prova på en vegetarisk månad i kombination med mina promenader och hemmaträning, alternativt lägga pengar (jag egentligen inte kan spendera hur som helst) på att köpa ett månadskort på friskis&svettis för att komma bort och träna på riktigt. För i ärlighetens namn så är jag trött på "anorexin" (<- vill inte anse mig sjuk eftersom jag inte har en riktig läkares diagnos, utan endast en sjuksköterskas) och livet med att inte äta på flera dagar, för att sedan hetsäta och sedan inte äta alls och så vidare.. Jag vill leva ett hälsosamt liv i den mån jag klarar av. Jag vill ge det ett försök, men jag vill fan inte behöva smälla i mig pizza, hamburgare, pasta, godis och en massa skit bara därför. Jag vill ha riktig och näringsrik mat som kroppen behöver. Jag strävar inte efter en kroppsbyggares kropp, bara efter att vara tränad.

Nej. Ibland orkar jag bara inte. Jag vet inte riktigt vad eller hur jag ska ställa mig till saker och ting här i livet. Jag vet inte riktigt vem/hur/vad jag är. Hur vill jag vara? Hur vill jag leva mitt liv? Vad vill jag göra i livet? Allting är så jävla svårt och jag inbillar mig att allting är på en och samma gång och jag blir lika handlingsförlamad som alltid. Jag vet liksom inte i vilken ände jag ska börja med sakerna och hur jag ska ta tag i dem. Det som oroar mig mest just nu och som jag anser att jag borde ta tag i först är:

• Kosten - försöka äta riktig egengjord mat och åtminstone få middagen som ett äkta mål.
• Nytt jobb - att jobba som vikarie på äldreboendet där jag jobbar nu börjar bli mer och mer ohållbart då de tar in fler vikarier som alla pass ska spridas ut på, vilket resulterar att vi vikarier knappt får några pass alls och det resulterar i färre pengar och större stress och ångest.
• Eget boende - det är något jag måste få fatt i ganska omgående också då det börjar bli ohållbart på riktigt att fortsätta bo hemma.
• Utbildning - jag ska söka till förskollärarprogrammet i Uppsala som första val, sedan Stockholm, men sedan funderar jag även på psykologiprogrammet i Uppsala eller Stockholm - vet inte vilket jag borde ha som första val, men antar att det är läraryrket då jag brinner för det mest.

Det är saker som stör mig mest just nu och som ligger som ångest- och stressmoment i bakhuvudet varje dag. Jag vet inte vad jag ska ta tag i först, hur jag ska göra, när jag ska ta tag i nästa punkt och så vidare. Ja står och tuggar på samma plats hela tiden utan att på riktigt ta tag i någonting. Alla blir lidande av det här. Jag och alla i min närhet eftersom jag har mina jävla humörsvängningar och ständiga toppar och dalar och inte ens jag själv hänger med i svängarna - än mindre någon annan. 

Men jag har ändå ett par funderingar kring ovanstående punkter, och kanske några lösningar som jag måste sitta och finslipa på nu inatt.

1. Kosten: Jag vågar inte äta tre riktiga måltider än. Det kommer vara ett stort jävla hinder att klara av att röja undan det, men jag kommer sikta in mig på att klara av middagen. Jag vill att middagen ska vara en egenlagad måltid som räknas in under den nyttiga kategorin. 
2. Nytt jobb: Jag ska faktiskt ta mig i kragen och ringa/maila runt till diverse butiker och småställen för att se vad som händer.  Jag måste ha ett nytt, alternativt ett till jobb. Så är det bara. Att inte ha en bra ekonomi är något som gör att jag kan bryta ihop mitt ute bland folk för att jag är så jäkla rädd för att hamna i skulder, lån och en massa saker. 
3. Eget boende: Jag kan inte ordna någonting förrän tidigast då jag börjar plugga, alltså till hösten, om jag inte får ett jobb omgående. Jag vågar inte att ta en bostad nu (inte för att det finns några, men ändå) och inte ha en stabil ekonomi där jag vet att jag har pengar så det räcker till allt varje månad. Men till hösten/slutet av sommaren så funderar jag på att försöka få tag på något i anslutning till Uppsala eftersom jag väljer att plugga i studentstaden denna gång (av många anledningar).
4. Utbildning: Egentligen är inte detta ett så stort orosmoment då jag vet att jag vill ha förskollärarutbildningen i första hand. Men det gör mig ändå lite rädd, för tänk om jag inte klarar detta eller orkar med det här heller? 

Så, varför inte? 8 timmar sömn varje natt, 1-2 timmars träning varje dag, sociala interaktioner och bra mat borde vara lösningen på det mesta, right?